Jag och Simon skulle ju bara ut och springa, vi skulle börja träna. Det var så vårt liv skulle ändras, vi skulle börja motionera tillsammans. Det skulle bli en positiv ändring. Jag trodde aldrig jag skulle behöva ringa 112!

Tänk vad fort livet kan pendla från den totala lyckan till den djupaste sorgen. Vad är meningen med livet egentigen? Varför ska man kämpa och bygga upp något när man ändå inte vet vad som händer nästa minut? Är det förutbestämt? Vad händer härnäst? Hur mycket ska en människa behöva gå igenom? Varför? Vad händer nu?

Kära Svärfar, Älskade Svenne.